Idag på hela kroppen så pratade vi som vanligt om alla möjliga saker. Det känns svårt när man inte kan förklara för vänner eller familjen hur man egentligen mår. Man kan ju förklara till en viss del. Men man kan aldrig riktigt få alla att förstå. Det är jäkligt jobbigt. Känns som om den enda personen som förstår mig till 100% är hon på hela kroppen. Samtidigt som det känns skönt, så känner jag mig väldigt sårbar och avklädd hos henne. Hon läser ju mig som en öppen bok och så fort hon prickar rätt, så känner ja det direkt i magen och gråten kommer på en gång..

Det känns som om jag tagit mig tillbaka till barnstadiet. Fråga mig inte hur då, för det har ja ingen aning om. Men jag är så beroende av andra människor. Kan tycka synd om J, som alltid hjälper mig, tröstar mig etc. Det är ju inte lätt för honom heller, vilket är jäkligt jobbigt det med!.. Jag känner mig väldigt osäker på mig själv, jag har inget självförtroende. Det är som borta. Jag vet inte vart det tog vägen? Det gör ju i sin tur att jag blir osäker på allt runt omkring mig och det leder till oro och ångest. Fasen va allt ska vara krångligt..

Hon på hela kroppen bad mig tänka efter idag. Jag skulle blunda. Säga vad ja kände, såg, kände lukt av.. Meningen var att jag skulle tänka bakåt i tiden, hur ja mådde då. Men det gick inte. Var bara som en stor blockad. Är så jäkla frustrerande att inte komma ihåg saker och ting sådär. Men tydligen är det genomgående, jag blockerar mkt. Stoppar undan känslor.. bunkrar upp.. Jag behöver lära mig att säga vad jag tycker och tänker. Jag behöver sluta säga att "jag måste" hela tiden. Märker det då ja skriver nu, att jag vill skriva, jag måste ditt och jag måste datt. Det är de orden som skapar panik i mitt huvud.

Eftersom jag inte mår bra, får jag känslan ibland att alla är emot mig. att jag blir attackerad, att jag måste försvara mig själv. Händer även att jag försvarar andra, å egentligen varför? Men det kan bara vara att jag förklarar en situation och så säger den andra personen någe som är utom faktan som ja hört. å då börjar ja förklara och "försvara", fastän det inte är meningen att det ska bli så.

All den här gråten började ju igår, tror att en hel del spänningar släppte då ja slapp gå till det där mötet. Men det är samma där. Känns som om dem är emot mig. å med dem menar ja läkaren och försäkringskassan. Min läkare har varit toppen och då menar ja verkligen toppen. Men det känns som om när hon började få press från FK så släppte hon allt som hon tror om sig själv, allt hon kan. Typ så ja känner. Å hon på FK som är min handläggare. Henne kan ja drömma mardrömmar om kan ja säga. Fyy vilken hemsk människa. Hade det varit så att hon hade varit trevlig som de andra två som jag hade innan, så hade det varit en sak.. Men hon är inte det. Ingen situation som fått mig att tänka annorlunda. Ja känner fanimej hat mot denna människa. Ska komma och rasera min värld. Så det känns som. Jag glömmer bort mig i alltet, att dem faktiskt har detta möte för min skull. Men tyvärr så har hon inte fått mig att känna så. Känns som om jag måste sitta och försvara mig där oxå..

Tydligen då ja sitter och pratar, så drar ju ihop kroppen som en försvarsmekanism. Jag spänner kroppen så hårt, att det resulterar i smärta. Jag kan inte känna att ja spänner. Jag märker inte ens att ja kurar ihop mig. Men ikväll så märkte jag det! För det gjorde så ont. Innan ja började gråta. så kände ja av träningsvärk i magen?? Det måste ju ha kommit från hela kroppen? för ja har inte gjort någe annat. KÄnde så mkt i magen då ja prata med henne idag, så ja är hundra på att det är därifrån. Då kanske ni kan förstå hur mkt ja egentligen spänner mig.. Hur "normalt" är det att ha träningsvärk av att prata i 45 min..?

Jag är väldigt trött på att jag saknar orken att göra saker och ting. Jag kan tycka att se en film är hur jobbigt som helst. Har fortfarande enorma koncentrationssvårigheter. Jag har svårt för att vara borta, bortrest utan J. Jag vill inte gråta inför andra människor, visa mig svag. Känns som om jag klistrar på någe fakeleende då ja e ute och sen när ja kommer in så pustar ja ihop. Jag vill inte att folk ska se att jag är ledsen. man vill inte visa det utåt helt enkelt. så det är jobbigt att vara borta och så blir ja ju så himlans trött. J är ju van vid att ja tar sovstunder.. så d känns ändå ok..

gud va ja skrivit av mej en massa nu.. nu känns det lite bättre. Känner att ja inte kan skriva så mkt mer nu, för ögonen svider som fanken. Tänkte först ta å åka och träna im. Såg ett vattengympa pass som kallas " träning på recept" tänkte att det kunde vara en bra början för mig. men det passet är innan 11 im. å i den här takten så kommer ja inte kunna sova på några timmar. får se hur ja mår imorgonbitti. sen då ja gråtit så brukar ja känna mig väldigt mörbultat som det är. så ja kommer nog inte att gå dit im. vila mina krafter inför helgen istället.. den ser ja fram emot!! fy fan, snart lördag!!!!!!!!!!!

kram ♥