Det jag kommer att lägga upp nu är hemskt privat. Är något jag bara vill ha på denna blogg. Ingen konversation på den andra. Vill ni fråga, så fråga på..


Till min läkare:

Eftersom det fanns en hel del som inte passade in på mig på denna MADRS-S, så svarar jag på frågorna ur mitt perspektiv. D.v.s. ändrade svar, fast med samma frågor.

Sinnesstämning: Kan tycka att dagarna känns tunga. Att jag inte nödvändigtvis känner att jag är ledsen hela tiden. Det kan komma och gå. Vissa perioder kan vara värre än andra. När jag mår som sämst så är det svårt att bryta det ledsamma. Behöver inte ens veta varför jag är ledsen.  Tycker att jag ofta behöver sätta på den här ”masken”, att allt är bra och solen skiner.

 

Oroskänslor: Det måste jag väl medge att jag har för jämnan. Kan tycka att det har blivit värre i och med att Theo kom. Han är en viktig del av mitt liv och oron att jag inte är tillräcklig, orkar göra honom glad, är inte roligt. Blir väldigt orolig om min man och Theo skulle åka iväg själva och det tar lång tid. En gång oroade jag mig så mkt, så att jag fick en panikattack.

Tycker att rent generellt så ligger det en oro inom mig konstant. Behöver inte nödvändigtvis veta vad det är. Men att jag känner mig orolig. Ibland kan jag även känna av magkatarren.

 

Sömn: Om jag jämför med förut, så sover jag otroligt bra nu. Ibland har jag vissa svårigheter att somna, men absolut inte alltid. Jag sover bra om nätterna. OM jag inte vaknar av mardrömmar (som jag har relativt ofta), även dem har framkallat panikattacker, som jag då vaknat av.

Däremot så har jag svårigheter att kliva upp om mornarna. Jag är så trött. Känns som om jag skulle kunna sova flera dagar i sträck. Så att man någon gång blev pigg. För trött känner jag mig alltid. Vill verkligen bara sova bort dagar på dagar. Vet dock inte om det skulle hjälpa.

 

Matlust: Tycker att jag äter mycket bättre än förut. Jag har fortfarande vissa svårigheter att äta frukost, men jag försöker i alla fall få i mig mat. Om jag är själv hemma, så blir det väl mer att jag slarvar med maten. Däremot äter jag mycket då jag väl äter. Om jag känner mig nedstämd eller bara har en dålig dag så käkar jag gärna allt som är onyttigt. Är som min ”tröst”. Jag tröstäter helt enkelt. Även om jag inte direkt är sugen på det jag äter.

 

Koncentrationsförmåga: Tycker inte att den har kommit tillbaka alls. Om jag ska läsa så behöver jag tyst runt omkring mig. Men jag läser sällan. Jag kommer någon mening och sen får jag börja om igen. Det samma gäller film. Svårt att se en film då jag inte orkar titta så länge. En kort serie kan gå bra. Men gärna sådana där man slipper ”tänka till”.

Om jag pratar med människor så kan jag märka att jag vandrar iväg någonstans. Att jag inte riktigt lyssnar på vad personen i fråga säger. Är inget illa menat, men det blir nästan så varenda gång. Som om jag inte orkar höra på vad personen säger.

 

Initiativförmåga: Jag tycker att det är ofta jag som kommer på saker och ting som ska göras. Både med vänner och med familj. Att, nu vore det skoj att hitta på detta. Men när det väl kommer till kritan så är det jag som kommer med ursäkter, t.ex. att jag inte orkar - men ja ljuger inte. Jag orkar inte, eller har huvudvärk så det tar över. Energin blir som noll.

Just när det gäller att ta tag i saker som jag måste göra så går det inge vidare. Känns som om jag måste mer eller mindre bli tvingad till att göra det. Som det här brevet som min läkare ska ha i handen i morgon måste ju senast göras idag. D.v.s. jag sitter med den nu. Hade inte min man behövt ha den för att skriva ut under dagen, så hade jag säkert väntat ända till ikväll.

Jag har ju känt mig stressad och oroad dem senaste månaderna, men har inte orkat ta tag i det. Nu när AMS skickade mig till en läkare, så blev jag ju mer eller mindre tvingad till att gå dit. Därför gick jag äntligen. Tvingad låter kanske hårt, men det innebär också att jag faktisk får det gjort.

Jag orkar inte ta tag i städning och så hemma. Men om det kommer folk på besök så måste det vara städat. Får mer eller mindre panik annars. Och så blir jag ju åter igen tvingad till att städa. Även om det innebär att jag har ont i kroppen flera dagar efteråt och att jag är väldigt trött.

 

Känslomässigt engagemang: Att titta på nyheter ligger väl inte i något intresse just nu får jag väl lov att säga. Inte politik heller. Känns som om man försöker lyssna och bry sig om sig själv och familjen, så det tar den största fokusen. Självfallet försöker jag engagera mig i vännernas liv med, men det kan väl bli så ibland att jag känner att jag inte orkar lyssna på dem eller bry mig. Det är inte för att jag egentligen inte bryr mig om dem, för det gör jag. Men jag orkar inte. Känns som huvudet ibland går på högvarv och att jag behöver en paus från allt.

 

Pessimism: Tycker inte att jag har det bästa självförtroendet. Att jag inte riktigt vet vem jag är längre. Jag vet inte vad jag vill. Känns förvirrat. Känner absolut skuld gentemot min man som kämpar och sliter för att vi ska klara oss och kunna betala våra räkningar varje månad.  Att han jobbar och kommer hem och det ser stökigt ut, att jag inte orkat ut med hunden – så att han får gå ut direkt då han kommer innanför dörren.  Han tar 99 % av fallen Theo varje helg, har hänt någon enstaka gång att jag klivit upp. Jag vill inte ha det så. Men bara att jag får sova ut ger mig så mkt mer styrka under resten av dagen. Vet att han är trött han med, men han kämpar. Ibland känns det som om jag inte gör det. Som om det trötta tar över.

 

Livslust: Jag känner absolut inte att jag vill dö, det har jag aldrig gjort. Har mkt att leva för. Mycket som gör mig glad. Min man och son betyder allt för mig. Dem gör min tillvaro. Kan dock kännas hopplöst då jag inte kan se något ljus i denna mörka tunnel av trötthet, oro och nedstämdhet. Men absolut inget som gör så att jag skulle vilja avsluta mitt liv.