Hej Jill,

Jag skriver ett mail istället för att ringa eller prata med dig ansikte mot ansikte för jag ska kunna samla mig och inte helt plötsligt snetända och bara stå där och inte få fram ett ord.

Nu har det gått nästan 3 månader sedan Theo började på dagis igen och ca 1.5-2 månader sedan du satt mitt emot mig och ljög mig och min fru i ansiktet. Precis det som vi var oroade för har fått fortlöpa helt obehindrat och det reflekterar självklart oerhört dåligt på dig. Vi gillade dig som pedagog inte som administrativ personal. Att detta inte heller har tagits högre upp gör mig ledsen, besviken och ohyggligt arg. Jag har läst mailen som min fru har skickat och sett svaren från dom andra oroliga föräldrarna och har det gjorts något konkret åt allas funderingar? Att lyfta och göra om en hel barngrupp, peta ner några få barn till en helt annan och helt ny känns väldigt ostabilt och det kanske är min ensamma uppfattning att det är fel att rubba stabiliteten för små barn? Det kanske är bra för dom att inte veta, att inte känna sig säkra? Nej, självklart inte. Det var en ohyggligt dum fråga men den är befogad. Sen du tillträdde har mitt barn hamnat i någon slags nedåtgående spiral, fått mig att må dåligt att lämna mitt barn på dagis och min fru har flera gånger haft honom hemma för att han motsätter sig dagis så mycket.

Jag har en son som skriker, river och slåss när ljuset väl går upp för honom att han skall till dagis. Att han sedan upprepar att han inte vill gå till dagis när vi sitter i bilen på väg upp gör saker och ting... jobbigare. Han måste coachas, man måste berätta för honom ljuspunkterna eftersom han verkar ha glömt bort dom varje morgon. Man måste dra att han ska få träffa Mira och kompisarna (dom få som han kan leka med) och att Chico, Lotta och Heeba kommer att ta hand om honom. Jag kan inte längre se samma ljus tändas i hans ögon när jag säger att "Nu hoppar vi in i bilen och åker till dagis." Förra året var det precis tvärtom, jag fick jaga honom för att få tag på honom på dagis och han hade nästan alltid ett leende på läpparna när vi satt i bilen, på bussen eller bara gick förbi dagis. Visst, det var vissa dagar som han var ledsen när jag lämnade honom men inte som det är nu. Idag var han jätteledsen, samma sak gällde igår och merparten av dom andra dagarna som jag lämnar honom. Nu när vi sätter oss i bilen på en lördag för att t.ex åka hem till farmor och farfar så säger han reflexmässigt, "Inte åka dagis!"
Jag log åt honom dom första 10 gångerna och sa "Nej, vi ska inte åka till dagis". Nu säger jag det som något slags försvar innan jag ens vrider om nyckeln, bara för att jag inte vill att han ska gråta och skrika.
Så antingen har jag blivit en enormt dålig förälder som är så otrygg och förmedlar ett så dåligt intryck till min son eller så har något annat förändrats som han inte klarar av att ta till sig. Jag anser att jag är en rätt OK far men jag kan självklart ha fel.

Jag hoppas poängen går fram... Vi låter hellre Theo vara hemma än att gå på dagis, för då ler han och är glad hela dagarna men vi vill inte ta bort hans chans att vara med sina kompisar, det är ett moment 22.
Men det jag är mest besviken på är att du ALDRIG ens har tagit upp den här diskussionen med oss igen. Frågat oss vad vi tycker, om det har blivit bättre/sämre och vad du kan göra för oss... för det är väl ändå det ditt jobb går ut på? Att göra så att våra barn känner sig trygga och framförallt se till att deras föräldrar känner sig trygga för i det långa loppet så känner sig väl ändå barnen sig mer trygga när dom märker att deras föräldrar är det?

--
Mvh Johan Bergquist